Helsingborgs Dagblad: Fredrik Fischer möter Esbjörn Hazelius band och blir helt hänförd.
Esbjörn Hazelius Band
Nilssons skafferi, Ängelholm
Torsdag 19 maj
Genre: Folkmusik
Betyg: 5
KONSERT. I dessa tider är det inte helt okontroversiellt att vara svensk folkmusiker. Det vet Esbjörn Hazelius naturligtvis mycket väl. Det kommer således inte som någon direkt överraskning när han och hans band avslutar första halvan av sin konsert med en svensk tolkning av Paul Bradys ”Nothing but the same old story”. Det är inte den nävretoriska uppgörelse med Smygrasistsverige som många av landets överåriga öltrubadurer – från gatumusikanter till topplisteettor – skulle ha presterat. I stället för plakatpolitiskt vrövlande gör Hazelius en vacker studie av längtan och frustration som i all sin mänsklighet skär djupare än alla kampanjer och paroller.
Det är just denna kloka, inkännande och milt oförsonliga skärpa i både musik och text som gör Esbjörn Hazelius till en i det närmaste unik artist. Hans stränginstrumentbaserade arrangemang av i huvudsak egenkomponerade sånger är egentligen komplicerade, men förefaller att växa direkt ur stunden och känslan, samtidigt med de öppenhjärtiga, uppriktiga orden. Uppriktigheten, blandad med en varm men påtaglig självdistans, genomsyrar även mellansnacket som är genomtänkt och poängrikt utan att för ett ögonblick låta förberett.
Hazelius egen musik står med en fot på Irland och med den andra i en blandning av den svenska folkmusikens böljande melodier och bluegrassens innerlighet. Resultatet blir, i händerna på den kvartett som han är en del av, fylliga klanger som i ena stunden skimrar av solsken och i nästa är sorgens dunkelmjuka dimmor.
Till och med en tvångsmässig tretaktare som Evert Taube skänks en välbehövlig vitamininjektion av Hazelius behandling. Så blir Taubes ”Sjösalavår”, en från början musikaliskt svårartat sliskig men textmässigt mycket vacker åldermansvals, i Hazelius varsamma omtolkning en bitterljuvt vacker reflektion över tider som varit. Tillsammans med hans egen, obarmhärtigt självutlämnande ”Lise och Love” utgör detta mästarmöte krönet på en konsert utan svackor.
Fredrik Fischer
Johan Hedin spelar nyckelharpor och sångaren Esbjörn Hazelius gitarrer.
Två av den nutida svenskrotade spelmansmusikens portalfigurer odlar en kreativ samvaro kring tradition med riktning rätt in i nutiden. Corren tog ett snack med Esbjörn Hazelius.
Är det besvärande för dig att nationalister och högerkrafter som Sverigedemokraterna hyllar svensk folkmusik?
– Situationen är märklig och det är klart att man blir irriterad. Jag och Johan har spelat folkmusik i hela våra liv och är vana att verka i det mer eller mindre fördolda med vår lilla och smala musik där inte så många lägger märke till oss. Så plötsligt dyker det upp ett parti som använder ”vår” musik till sin signaturmelodi. Först tror man inte sina öron. Det är befängt.
Och …?
– Jag blir helt enkelt förbannad.
De kanske bara har god musiksmak?
– Nja … om man kollar i instruktionsboken för partier som delvis har delat deras värderingar är det inte svårt att hitta länkar till var de har fått sina idéer från.
Vilka tänker du på?
– Ett visst tyskt nationalistiskt parti försökte med samma trick med resultatet att än i dag är det knappt någon som vill ta i den tyska folkmusiken eftersom den har blivit så nedsvärtad.
Är det ett samhälleligt sammanhang som avgör var musiken hamnar?
– Jag tror att det handlar om olika sätt att uppfatta sitt hemlands kultur på. Ena sättet, som jag förespråkar, är att det är fantastisk att det finns så mycket uppskattad och uppmärksammad folkmusik i Sverige, säger Esbjörn Hazelius och fortsätter:
– Det finns absolut ingen anledning att utestänga annan kultur och musik. Tvärtom ingår det i konceptet folkmusik att den ständigt berikas av nya influenser. Folkmusik är totalt beroende av ett kulturellt inflöde och går inte att konservera eftersom den ständigt förändrats och utvecklats under århundraden.
Jazz och folkmusik som är stadd i förändring har väl en möjlighet att bli uppkäftig ju fler som ger sig in i den?
– Ordet folkmusik betyder olika saker för olika människor. Jag tycker inte i dagens läge att det betyder gammal och bevarad musik. I dag är det en musik som mer beskriver ett sound och vi spelar den för att vi älskar den. Duoformatet är en trevlig egenskap som lämnar oerhört mycket öppet. Något vi utnyttjar i en ständig dialog i spelet där överraskningen ingår i konceptet.
Hur svensk är egentligen din och Johans musik?
– För det första är den svensk eftersom vi är svenskar och spelar den. Sedan finns det många låtar som har funnits länge i Sverige och som har svenska rötter sedan lång tid tillbaka. Exempelvis spelar vi en medeltida låt som säkert har rest runt i Europa x antal varv.
FOTNOT. Klockan 11.30 onsdagen den 27 april spelar duon en lunchkonsert i Verdefoajén på Konsert & Kongress.
Lars Åbom, Östgötacorrespondenten
Äkta Renande och Glädjande.
Hazelius Hedin: Om Du Ville Människa Heta. Betyg: 5 av 5
SKIVOR. Svensk folkmusik är inte bara en samlingsgenre med mycket distinkta musikaliska kännemärken. I fråga om utövarnas tekniska och konstnärliga skicklighet befinner den sig otvivelaktigt i en klass för sig, långt ovan det som slängigt benämns populärmusik, med sin närmaste jämförbara like i den allra yppersta konstmusiken.
Ett av de senaste årens mest inspirerande nygamla tillskott i genren är Esbjörn Hazelius, som med sin varma basröst med ogenerad nordskånsk dialekt samt en hisnande färdighet på de flesta stränginstrument till en början gjorde sig bemärkt som Sofia Karlssons parhäst redan från debutskivan ”Folk songs”.
Hazelius har sedan dess bland annat gjort en molande melankolisk soloskiva med egna kompositioner. Stilen där kan bäst beskrivas som country med irländsk musikalitet och granithård och smärtsam uppriktighet.
Dessa tre element för han även med sig till sitt samarbete med den strålande nyckelharpisten Johan Hedin. De flesta av spåren på ”Om du ville människa heta” (en textrad från den minst sagt dunkla ”Jag haver ingen kärare”) är traditionella sånger och instrumentalstycken.
Arrangemangen, där Hazelius cittern och bådas spel på mandola utgör det enda ackompanjemanget, befinner sig i mittfåran av nutida svensk folkmusik. Här bjuds inga specialeffekter, bara enormt kunnande och lika mycket kärlek om och till den musik man framför.
Ljudbilden är på en gång klar och oputsad. Så här låter Hazelius och Hedin med all sannolikhet live, inklusive nyckelknatter och strängsurr. Och att höra något så här äkta redan i inspelat skick är renande och glädjande i de fabricerade uttryckens tid.
Fredrik Fischer – Helsingborgs Dagblad
Artist/Grupp: Hazelius Hedin Titel: Om Du Ville Människa Heta
Betyg: 4 av 5
Det finns inte så många svenska manliga folksångare. Esbjörn Hazelius är en av dem och han är väldigt karakteristisk i sitt uttryck. Allt han gör bli bra.
Här slår han sig ihop med Trekantensonen Johan Hedin på nyckelharpa och tillsammans levererar de ett fantastiskt starkt album. Där de växeldrar mellan instrumentala låtar och Hazelius sång.
Det är traditionell svensk folkmusik med massor av passion på ett modernt vis. Och Johan Hedin spelar så mjukt och följsamt att det är en ren njutning att lyssna.
Missa inte den här om du gillar svensk folkmusik. Det blir inte så mycket bättre.
Dennis Andersson – Barometern – Oskarshamnstidningen
Hazelius Hedin, ”Om Du Ville Männsika Heta”, Betyg 4 av 5
Det här är en duo så musikaliskt självklar att det nästan är svårt att sätta fingret på varför. Kanske för att det rör sig om två av landets mest etablerade folkmusiker. Kanske för att de har rötterna i Sveriges sydligare delar. Kanske för att båda är de många sammanhangens män; Multimusikern Esbjörn Hazelius spelar med Sofia Karlsson, gör irländskt med gruppen Eire och släppte 2009 en Grammisnominerad soloskiva, nyckelharpisten Johan Hedin experimenterar med organisten Gunnar Idenstam och spelar världsmusik i Bazar Blå. Kanske gillar de bara varandra.
Tillsammans gör de tradlåtar från främst Skåne och Småland, men även medeltidsballad, dalalåt och originalpolskor. Hazelius och Hedin turas om att leda melodiskt, den första med rösten, den andra med nyckelharpan, till ett plockande driv från gitarr, oktavmandolin eller lutsläktingen cister. Resultatet är fjädrande samtidsfolk, stadigt rotad i svensk tradition men också fint skuggad av Hazelius irländska ådra.
Bästa spår: ”Vänner och fränder”, ”Backapolskan”
Sara Norling, Dagens Nyheter
  
Hazelius Hedin, ”Om Du Ville Människa Heta”, Betyg 4 av 5
Som de klingar ihop skulle de kunna vara uppväxta i samma hundkoja. Men duon Johan Hedin/Esbjörn Hazelius är ny, så det handlar i stället om lyhördhet och samma musikaliska grundkänsla. Hazelius fyllde sin omtalade första soloplatta med egna melodier. Med nyckelharpseleganten Hedin blir det mest traditionella låtar. Hazelius spelar sina knäppta stränginstrument (men inte fiol) och formar sånger som ”Jag haver ingen kärare”, ”Adjö farväl” och ”Till himmelen” med sin speciella lugna värme; mycket uttrycksfullt med små medel. Instrumentalarna är inte sämre, H & H murar upp ett samspel där de hela tiden går isär och förenas, samstämmigt bänder i rytmen och skapar böljande, dynamiska och ändå sammanhållna låtar. Utsökt. Bästa spår: Abbekås – Möklinta
Alexander Agrell, Sydsvenskan
Hazelius-Hedin ” Om Du Ville Människa Heta” Betyg 5 av 6
En sångare och gitarrist med rötterna i södra Sverige och utblick mot Irland – Esbjörn Hazelius är en befriande särling i svensk folkmusik. Med spelmannen Johan Hedin, nyckelharpa, också han sörlänning, bildar han en duo där musiken flödar och den folkliga poesin blommar med en stundom dramatisk epik, som en flyende bortgift fränka, men också stillsam eftertanke och gotisk himmelssträvan med hopp om en behagligare tillvaro än jorde livet. När jag säger att Hazelius påminner om Edvard Persson är det en komplimang av stora mått. Sång på skånska har varit sällsynt; exempel på andra eminenta utövare är Östen Warnerbring, Peps Persson och Torsson.
Ingrid Strömdahl, Svenska Dagbladet
Hazelius-Hedin, ”Om Du Ville Människa Heta”
Elitduo. Två musikaliskt tunga folkmusiknamn slår sig samman i egen duo. Esbjörn Hazelius (sång, cittern, gitarr, mandolin) och Johan Hedin (nyckelharpa, mandolin, sång) har var för sig ett folmusik-cv som det kan skrivas avhandlingar om. På detta album bjuds visor, ballader och polskor i avskalad form. Eftertänksamt, innerligt, sparsmakat som kräver fokus hos lyssnaren. De flesta låtar är traditionella men naturligtvis finns egna kompositioner också med.
Spelskickligheten hos dessa Elitmusiker är sanslöst stor och svår att beskriva med ord. Dessutom har Esbjörn Hazelius en röst som är unik i den svenska folk- och visvärlden, i alla fall den manliga delen.
Lyssna in ”Jag haver ingen Kärare” eller ”Jungfrun och soldaten” – framkallar gåshud/ståpäls varje gång.
Lars Lind, Lira Musikmagasin
Album: Hazelius-Hedin. ”Om Du Ville Människa Heta”, Betyg 4 av 5.
Undrar hur Esbjörn Hazelius resonerade när han skulle följa upp 2009 års mästerliga Blunda Och Du Ska Få Se; liera sig med en annan musikant, lägga det mest personliga åt sidan och i stället utforska gamla och nya sånger för att se vad där ligger dolt.
Det blir snudd på lika bra som för två år sedan. Hazelius, gitarr, och Johan Hedin, nyckelharpor, är suveräna musikanter, men tilldetta lägger alltså Hazelius ett vokalt uttryck som han är ensam om på den manliga sidan. Vilka ska kunna klå den här duon på utmärkelsen Årets grupp vid den stundande folkmusikfestivalen i Göteborg?
Björn Stefansson, Värmlands Folkblad
|
|
Svenska
Engelska 
